Det var faktiskt riktigt skönt att stå där på bryggan och meta, avkopplande på något vis. Eller ja, det nappade ju hela tiden och man blir lika glad varje gång. Däremot är det ju en nackdel att jag varken sätter på mask eller tar av fisken, så det får andra stackare göra åt mig. Vad det gäller fisken, det kan jag faktiskt sträcka mig till om det är en abborre och kroken sitter i munnen så man bara kan vrida ut den. Men är den svald- då är det kört! 

Barnen blev glada iaf av mina 4 abborrar som vi behöll, en från mormor och en från Lukas. (Tror det var så)

Dom kollade med spänning när morfar rensade och ville genast hem och steka dom, jag tror ingen direkt gillar sån sorts fisk men det var ju kul för dom att få meta själva och sen kunna äta, riktiga jägare ;)

Tuva var iaf inte rädd för att äta fisken sen, "för Angelica, jag är ingen feeegis"

Nej.. det är hon nog inte ;)